Vandraren och Tuppen  
 

Nejderna här sveps om senhöstens kvällar in i en kontursuddande dimma. Den smyger smeksamt uppför skrovliga trädstammar och ut på knotiga kvistfingrar som förnärmat kniper tag i de sista äpplena, med lillfingrar i belevade positioner. Dessa rubiner anas fortfarande, skimrande genom de tilltagande lena slöjorna.
Vi kommer genom raderna i fruktträdgården. Caspers längtan efter kvällsmat får honom att extra ivrigt snappa åt sig ett saftigt äpple, pudrad med florsockrig frost. Träden kommer någon gång att kräva honom på hans skuld. Grenarna bildar på sina ställen ett lågt valv och Casper skrattar när hans resliga gestalt plöjer på och några lillfingrar skvätter omkring. Knastret är en kontrast mot vår, tills nyligen, ljudlösa gång över mossan, då vår framfart endast märktes genom att dimman virvlade upp i spiraler kring fötterna, för att därefter sömnigt sjunka till ro igen. Nåja, årets första beskärning skulle komma att underlättas något.

Men bråttom har vi inte. Att se det gyllene mönstret av fönster glittrande reflekteras i den skymtande sjön bortom vinterträdgården, är en njutning värd att fördröja.
Så vi tar en liten omväg; ut på grusvägen genom en annan allé, mellan lindarna. Jag misstänker dock att detta egentligen mest är Caspers idé för att slippa bära mig över bäcken. Han gillar inte heller att bli våt om fötterna.
Den vintervilande ängen bredvid flimrar förbi som en gammal film mellan stammarna. Samma äng där jag i somras vaknade till medvetande instängd i en trälåda. Prästerskapet hade då kommit fram till att jag var häxa och att traditionen att avrätta sådana skulle återupptas. Det är sådant som händer när man är en välkänd person i en liten stad och karismatisk därtill. Givetvis grundade sig detta i avundsjuka samt misstro angående pengar som jag ofta har haft turen att hitta. Aldrig fanns det någon ägare till dem, så misstanke uppstod förstås. Detta är inte min egen utsaga utan något som ryktats om släkten i stenslottet i decennier, men det ska erkännas att detta inträffat flera gånger och att jag själv undrat om jag har ett sinne för ekonomi på ett sätt man inte brukar mena med uttrycket.
Minnesscenariot utspelar sig längs hela vägen genom allén. Sedan viker jag och Casper av för att längs ett stenröse ta oss fram till slottsgården. På somrarna slingrar sig snokar förskräckt in bland bumlingarna, men vid kvällningen denna höstdag, är det alldeles stilla, som att världen väntar på vår hemkomst för att kunna snurra igen.

Jag lämnar Casper med sin kvällsmat, insvept i sin yllefilt. Stallkatten följer spinnande med över kullerstensgården, in i den kandelaberupplysta hallen, som leder in i mittensalen. Taket, en glaskupol av hisnande höjd och storlek, är översållat av ett glest grenverk av klängväxter. Uttjänta löv kommer singlande ner och samlas sporadiskt i små högar på marmorgolvet. På våren åtföljs de av vita blommor, men det nu tilltagande månljuset är inte en mindre passande komponent.
Själv är jag också utsvulten och skyndar mig mot en av de smalare angränsande korridorerna med porträtt längs väggarna. Supén behöver något drickbart och det är självklart vad det ska vara. När jag kommer fram till den lilla välvda dörren med järnbeslag, som ser ut att snarare dölja en källartrappa än ett stort cidermusteri, hör jag en välbekant röst nynna en rik melodi. Där inne står hon och rör om bland ljuvliga äpplen i en enorm gryta, lockarna knutna men olydiga. Hon ser mig inte genast, utan först när jag är framme vid grytan och katten slingrar sig runt hennes ben. Det är av säkerhetsskäl förbjudet för katter och småbarn att vara i musteriet, men denna regel är inget som någon av dem någonsin har brytt sig om.
Då tar jag upp mitt byte; dagens uppdrag har lyckats. I den lilla påsen från fjärran som jag köpslagit om i hamnen, finns skatten, hemligheten i receptet som gjort vår cider berömd. Det är givetvis den verkliga anledningen till slottets välgång. Jag tar en nypa ur påsen och strör i. Vi ser hur pulvret strax upplöses i ett moln. Det tycks försvinna, men cidern är tack vare detta och fruktträdgården förstås, den mest välsmakande dryck som bryggts på denna jord.

Efter den sena middagen drar jag mig tillbaka för mig själv en stund i observatoriet. Kikandes på några kanske ännu icke namngivna stjärnor tänker jag vidare på häx-historien.
Nåja, det var på värdshuset natten före den där sommardagen som jag blev ilurad en sömndryck, något som inte var svårare än att bjuda mig på den.
Detta värdshus förtjänar ett speciellt omnämnande. I utkanten av staden kan man om aftonen, efter blomsterplantering, postutdelning, klöverskörd, dräktsömnad eller vad man nu pysslat med under dagen, få sig en välkryddad gryta med tillhörande dryck. Detta gedigna gamla hus har en bottenvåning som förut varit en lada för höns, gäss och intresserade kultingar, men som efter stadens uppväxande gjorts om till krog. Eller, gjorts om och gjorts om; djuren flyttade helt sonika upp till övervåningen eftersom det är lättare för dem att ta sig ner och upp för trapporna än det är för den som fått lite för mycket tillhörande dryck. Speciellt kultingarna himlar förstås fortfarande med ögonen när de på morgonkvisten trippar över gäster som inte lyckats ta sig hem eller till de rum med härliga nybäddade sängar de betalat för, men i gengäld finns det alltid brödbitar på borden och någon speleman att lyssna till oavsett tid på dygnet.

Den aktuella kvällen hade jag haft en sen sånglektion hos stadens operasångerska. Sträng som hon är, kände jag att det var en ypperlig ursäkt att kyla halsen med en kall drink, eller en kanna som det tenderade att bli om en skicklig sagoberättare var på besök. Men det fanns ännu färgstarkare besök på värdshuset den här kvällen. En grupp lego-pirater hade stannat till i vår hamn för att förhandla sig till nya uppdrag, som att med råge driva in skulder från skrupelfria köpmän som sol-och-vårat i hamnarna, eller hämta tillbaka kidnappade prinsar och prinsessor. Dessa visade sig allt som oftast ha gift sig med någon i besättningen, varpå man kan misstänka iscensättningar för att slippa berätta för mor och far att den tilltänkte är en simpel sjöman eller sjökvinna.

Jag hade hört tissel och tassel om mina så kallade krafter förstås, mest bland de tanter och gubbar som har tendensen att bli paranoida på äldre dar. Jag hade roat väntat på den eventuella upplösningen på detta och det ska väl erkännas att jag själv retat dem lite genom att när de varit i närheten, med något trolleritrick samt konstviskningar antyda för någon allierad att jag pysslar med annat än att safta och jäsa frukt hemma. Stenslottets bibliotek är välkänt och i dess svindlande höga hyllor har jag faktiskt hittat både uråldriga mystiska böcker och rullar med skrift som går att förstå trots otydbara symboler.
På värdshuset såg jag en av dessa äldre tanter, nämligen översteprästinnan, sitta i ett hörn och lågmält tala med en av piraterna. Han var en ung och ändå härjad man som jag inte träffat förut. Jag brukar umgås ganska flitigt med piraterna när de är på besök, då de äger en sångskatt av sällan skådat slag, och därtill röster som kan väcka de döda. Jag gick genom krogen för att komma fram till baren och hälsade glatt på resten av besättningen. Det var många glada ramsor som drogs för att dra upp gamla minnen kopplade till dessa. En vänskaplig sabelfäktning hann jag också delta i.
Jag kommer aldrig att glömma första gången jag hade åldern inne för att på nåder släppas in på detta ställe. Jag stegade morskt fram till bartendern, en läderklädd karl så reslig att han fick böja huvudet för att inte slå i takets träbjälkar. Hans långa hår hängde då framåt så att han såg ut att granska en från topp till tå:

"Vad önskas?"
"Ett glas rött vin, tack."
"Det har vi inte."
"Jaså...en öl då, tack."
"Det har vi inte."
Jag räknade upp de sorter jag hört vuxna nämna i allehanda sammanhang.
"Punsch? Skotsk whisky? (Varför man skulle dricka just skotsk visste jag inte, men det lät bra.) Prostens sherry? Mäsk?"
"Nej. Nej. Nej. Nej."
"Jaha...vad har ni då?"
Då sprack han upp i det bredaste leende, kastade med sin toviga man, och svingade fram en liten grön butelj med rester av spindelnät på.
"Ja...jag tar väl en sån då..." sa jag och ångrade att jag inte stannat hemma för att virka strumpor framför öppna spisen. Men det visade sig vara en dryck som nästan, men bara nästan, slår vår cider och som skapar ett sällsamt rus i sinne och kropp. Exakt vad det är har jag dock fortfarande ingen aning om.

Det blev alltså en sådan butelj även denna kväll och jag satte mig vid bords. Buteljen avslutades snabbt varpå fler beställdes. Det var ett fasligt liv och kvällen blev till natt. Några rökverk intogs vid ett bord utanför och i mörkret ställdes plötsligt ytterligare en butelj ner framför mig. "Jag bjuder" hörde jag en röst säga.

Uppvaknandet, stående i en trång trälåda, gjorde mig konfunderad men inte rädd. Framför mig, inuti, fanns en uppnålad duk med en målad bild av en tupp. Jag förstod verkligen inte poängen med detta, men det är knappast det märkligaste som folk kan få för sig i vår by.
Detta skåp var inte direkt något gediget hantverk. Genom en springa kunde jag se hur byborna och en handfull av stadsfolket hade picknick på ängen. Det var en het dag och parasoller hade medtagits. Det var inte ofta folk föredrog lemonad eller kyld cider jämfört med kaffe eller te. De kisade för att se domaren läsa upp min historia för att, efter en konstpaus, avsluta med att förkunna en fällande dom.
Det fanns en spänning i den fuktiga luften; en förväntan där en man förstelnat höll upp en bit salami framför sin gapande mun under hela domarens tal. Kanske var jag också ännu lite omtöcknad, men luften dallrade och svettdroppar rann ner i mina ögon.

En explosion, en bomb som briserade vid mina fötter, fick träflisor att flyga upp i luften, vända och som spjut jaga iväg folk från sina rödrutiga dukar. Men det var inte den smäll som man hade kunnat förvänta sig, snarare ett, under omständigheterna, ganska dovt "poff".
Jag tittade ner på mina fötter. Skorna var förkolnade rester, men fötterna var oskadda, om än lite rodnade. Jag tittade upp igen och skrattar än idag åt hur jag måste sett ut. Håret åt alla håll och kläderna i draperade trasor. Och rasande. Mycket rasande. Själv har jag hört det beskrivas som "eld glödde i hennes ögon och himlen blåste upp till storm". Passande för en häxa tycker jag.

Jag visste att de inte skulle försöka sig på att avrätta mig igen, eftersom de nu var övertygade om att jag verkligen hade mäktiga krafter. I själva verket hade jag bara kissat på krutet. Det gäller att ha huvudet med sig, så klarar man sig alltid.
Jag gormade och svor och de känsliga svimmade. Jag stegade fram till en dam som skälvande räckte mig sin korg. Så hade jag den godaste lunchen med pannkakor, kaninpiroger och paj med hedens hjortron. De flesta flydde fältet, bokstavligt talat. Men en ung man kom fram till mig med road min, drillandes sin promenadkäpp och tuggandes på en bit salmiak. En svartögd välklädd yngling, en vandrare. Det var en munter picknick där han berättade om sina äventyr.

Incidenten var byns och den lilla stadens hetaste samtalsämne i några veckor, sedan bestämde sig vildsvinen för att bokskogens kost av ollon och smågrodor gott kunde varvas med färsk frukt från torgmarknaden. På marschen dit blev de åtföljda av Dagerblads nyfikna halvvuxna getkillingar. Synd att jag inte var där; enligt vittnesmålen verkade kalabaliken vida ha överstigit episoden på ängen. Torget hade resten av dagen lämnats att se ut som ett slagfält översölat av fruktmos och ursprungna skor.

Jag antecknar positionerna för en särdeles stark grön stjärna och går ner längs de vindlande trapporna från tornet. Jag tycker att det borde vara slut på dagens arbete för alla, så jag åker en dold hiss de många våningarna ner till det underjordiska laboratoriet för att samla familjen till en sista kopp varm must. Vi städar något slarvigt undan resterna av brygd-experimenten och tar oss sedan upp genom en mosaikbelagd sidotrappa via rotfruktsförrådet till köket.

Tidigt nästa morgon regnar det så mycket att det verkar som att regnet snarare kommer upp ur marken än ner på den. Faktum är att Fjärdinge-öns gräsmark har översvämmats under natten och de stackars fåren sprungit upp på en kulle, kalla och utmattade istället för att befinna sig i sitt ombonade skjul. Brevduvan är den som snabbast tar meddelandet upp till sovtornet. Vi beger oss snabbt i en liten trupp ner till sjön. Där tar varje bybo den eller de båtar de har och ror ut till ön. Detta görs på en sådär trekvart efter att larmet gått från herden, som då redan tagit ett par av de minsta första vändan. Men en sådär trekvart visar sig knappast vara vad som behövs för att få fårskocken ner i båtarna. Trots en duktig hund är det svårt att få fåren att förstå var de kan gå och deras intuitiva rädsla för vatten resulterar i att vi i timmar får jaga dem tills den kollektiva paniken hos dem övervinns av tröttheten. Då kan de en och en bäras ner från kullen till de väntande båtarna för att inhysas i herdens gårdslada.

Flera timmar senare är fåren ombesörjda med torr halm och foder. Hos herden samsas de som orkar följa med om en brasa och kaffe, samt croissanter och annat som bagaren kommer med när han försenat fått höra vad som hänt. Vad som började som en så kallad dålig dag, visar sig snabbt bli riktigt mysigt. Någon föreslår en gök till kaffet och trots att klockan knappt är förmiddag är ingen sen att acceptera förslaget. Under dagen kommer och går folk hos herden. Sommarens misstänksamhet mot mig är som bortblåst, även om de flesta helt glömde den redan när de blev nersprungna av partajande vildsvin och getter.
Ute på herdens gård plaskar några änder glatt i diket. Jag känner mig själv som ett får i jämförelse med dem och tuggar på ytterligare en kaka. Jag ser mig omkring i herdens hus. Visst har jag varit här förut och byteshandlat med varor när jag och Casper varit i hamnen, men jag har inte stannat på mer än en snabb kopp te. Jag studerar ett fotografi på väggen när herden kommer fram till mig. Vi småpratar och kommer sedermera in på stenslottet som samtalsämne. Jovisst, det finns schakt, ett för varje väderstreck. Om de leder till världens ände eller åtminstone ut på andra sidan vet jag inte, för så länge har jag inte vandrat i dem. Säkert är att jag aldrig stött på någon i dem. Några förgreningar med trappor leder ut på hemliga platser i bokskogen bland annat, men de mer avlägsna utgångarna vet jag ingenting om.
I fotografiet lägger jag under samtalet plötsligt märke till en sak. En gammal kvinna håller i en liten bild av en tupp. En målad bild. Jag frågar om henne. Herden svarar tvekande:
"Det är jag. Det är efter att de försökte spränga mig på ängen, för trettiofem år sedan."
Förbryllad tittar jag tillbaka från fotografiet, men det är inte herdens ögon jag möts av, utan en gammal kvinna, med uttrycksfullt men vänligt ansikte och håret som ett fågelbo. Hon ler, inte i glädje och inte av elakhet, utan för att hon känner vemod över vad hon tvingats få mig att börja inse.

Jag stapplar baklänges ut, ut ur huset. Regnet har upphört. Jag springer till slottet, jag springer till det hem som är mitt nav i världen. Jag blickar upp mot tornet där jag och en älva fjorton år tidigare gjorde rosvatten som vi under en hel sommar med god förtjänst sålde till bybor. Solen lyste in på oss, hon var min hemlighet.
Nu blåser en vind upp runt tornet och får den lilla flöjeln på toppen att slitas loss. Några fönster är krossade. När jag kommer in är det tyst förutom vinddraget. Klängväxterna har för längesedan helt täckt takets glaskupol. Marmorgolvet har i sina sprickor fått små äppelträd. Genom en smällande dörr drar blåsten med sig fler löv. Jag kan inte ens ta mig för att ropa på någon för jag vet inte vem jag ska ropa på.

I denna väldiga byggnad går en flicka omkring. Hon är nio år men har gamla ögon. Hennes far är försvunnen, men hennes mor har inte heller varit närvarande trots att hon funnits där. Flickan skymtar sin far bakom draperier, i ljusspelet från matsalens kristallkrona och under trappor. Men aldrig hinner hon ifatt honom.
Han måste gömma sig någonstans på slottet, i någon av trädgårdarna, i något rum. Det har alltid varit så att det sådär ett par gånger per decennium funnits någon nyfiken unge som hittat ett dolt utrymme eller en lönngång. Outtröttligt letar hon efter det ställe där han av någon anledning har sitt tillhåll.
Hon går runt för sig själv och har sin egen värld i alla rum på slottet. Det är en stor värld, med färger, former och mönster överallt. Hon ser det knappt, för dagsljuset når bara de allra yttersta rummen. Men i en av paviljongerna finns en ateljé, där hon ställer upp ett staffli och hittar en pensel och färger. Hon ser en tupp på gården som galer in gryningen, en ny dag. Hans fjäderdräkt plockar upp varje nyans av den uppgående solen.
Hon ska hitta sin far, hon ska visa att hon har rätt. Någon gång ska hon bli stor. Hon ska resa runt i världen, hon ska uträtta stordåd och få utmärkelser och vinna priser. När hon hittat sin far.
Solstrålarna letar sig in genom de solkiga fönstren, över sprucket golv. Smyger längs veck i tunga dammiga draperier, genom tyget, tunt av tiden. De skär dansande damm, lyser upp dunkla hörn. Flickan lägger sin hand mot den nästan torra målningen. Kanske når ljuset sedan det omärkliga avtrycket. Hennes klänning har samma mönster som tapeterna. Till slut smälter hon in i väggen.

Jag börjar gå. Jag går ut på grusvägen. Jag fortsätter, först genom lindallén, sedan förbi sjöstranden. Sedan följer jag en stig till bokskogen och genom den. Bokträden har inte sitt glödande ljusgröna vår-tak, men stammarna bildar en sal av silverpelare som de brukar. Kanske är det vildsvin jag hör? Jag går raskt, går i timmar genom skogen, tills lövträden blir granar. Då hör jag ljudet igen. Det är Casper som kommer travande. Casper är också en vandrare. Vi är vandrare, jag kan se det och vi måste fortsätta nu.
Barrskogen är till skillnad från pelarsalen mycket svårgenomtränglig, men vi hittar gamla bäckfåror att gå i. Doften av förmultnande barr och svartjord är tung. Den i jämförelse mycket annorlunda akustiken ger en klaustrofobisk, men ändå trygg känsla av att vara ensam, alldeles ensam i ett vakuum. Till slut glesas skogen ut och vi kommer till hedar jag aldrig sett. Här finns inte stenrösen och lummiga träddungar, utan ett knähögt strävt vildgräs med en oanad horisont. Jag känner årets första snöflinga på min panna. Casper bär mig nu, som han alltid burit mig. På hans rygg rinner en sömn över mig, en sömn så söt och sövande. När jag vaknar är jag täckt av snö.


"Varför berättar du dessa saker för mig?" säger du. "Varför väcker du i mitt hjärta en längtan efter platser jag aldrig sett och människor jag aldrig mött, men har kommit att älska som om jag hört dit i alla tider."

"Då har jag lyckats förmedla det som jag inte trott att jag kunde förmedla till någon. Detta som verkar vara sprunget ur mig men som också tangerar andra vandrare. Då är mitt försök till återgivelse inte förgäves. Måhända är det egoistiskt?"

Det blir tyst en stund, tills du säger:

"Du vet alltså inte vad det östra schaktet leder till? Då ska jag berätta..."

 
   
tillbaka