Taket i mitt rum är stjärnorna

 

Två permanenta installationer bestående av ett flertal stora pjäser i betong, med bronsdetaljer. Placerade nära men utom synhåll för varandra i ett skogsparti på Ålidhem, Umeå. Uppförda juni 2008. Den tredje, kompletterande installationen är i skrivande stund inte realiserad.

Att det finns en nyttoaspekt, en "funktion utöver konsten" i verket, är självklart. Möblerna går att sitta på eller på annat sätt använda som fysiska ytor, spisen går att elda i och det finns uppenbara sociala kvalitéer. Jag valde att ta risken att detta skulle uppfattas som ett påstående att offentlig konst behöver ett "praktiskt användningsområde" för att få finansiering, existensberättigande och inte minst erkännande av den offentliga publiken. Konsten kämpar alltid med att både lockas till och avskärma sig från andra fält.
Men närvaron av funktion är inte lika med reduktion i konstnärligt värde. I dessa installationer hade det snarare blivit tvärtom om pjäserna varit reducerade till endast stiliserade gestaltningar av möbler. Nu är de inte heller möbler. Interaktiviteten ligger inte i att ha picknick - utan i möjligheten - och i det fysiska förhållandet där betongpjäserna är ca 50% större jämfört med våra vardagsmöbler. Vad det innebär fullt ut kan bara upplevas kroppsligt. Det är för övrigt samma storleksförhållande som barn har till vuxna och (deras) möbler under en stor del av uppväxten. Ändå verkar barnen, de ännu inte vuxna människorna, mer självklara mitt i verket. De betraktar inte - de befinner sig genast i det, de kryper in i spisen, de klättrar på borden. Likt sagornas Hans, Greta och Guldlock tar de för sig, egocentrerat och nyfiket. Och de låter sig bli lockade ut, eller in, i skogen.

Skogen är ett offentligt rum (planerat oplanerad) samtidigt som den representerar något icke-mänskligt, icke-civiliserat. Ett verk här blir inte ett blickfång på ett torg eller i ett gathörn. Inget man passerar varje dag, men å andra sidan omöjligt att ignorera om man stöter på det.
Skogen andas ro och skönhet men är på samma gång rå och hotfull - den är vad vi kallar natur, men är också motsatsen till det varma glödlampsskenet i hemmet. Det är kanske inte möbelformerna i sig som är länken - "Vem är dessa möbler gjorda för?" - utan materialet. Betongen och metallen är vad vi kallar naturliga material, men kontrollerade, statiska - och civiliserade. Omstöpt natur.
Och ändå inordnar sig verket där det står i skogen. Den nästan duvblå betongen plockar upp annars svårfångade nyanser i stenar och stammar. De släta ytorna och formerna spelar med ljuset och metallgjutningarna samlar vatten och löv. Det frusna ögonblicket samspelar med tiden. Människor bjuds in eller stöts bort av verket, små mossor kommer att växa på det. Installationerna blir ut- och invända rum, där det vi känner igen också är det främmande.

Tidlöst är ett i vår tid återkommande ord; i mitt verk angående avsaknad av entydiga stilreferenser. Men det är människans tid som menas, en mycket kort tid av all tid.
Det finns en tröst och ett trots i att skapa. Att inse att de inre rummen inte är separerade från de yttre. Att veta att de till synes obetydliga avtryck som går att lämna, ändå utgör de toppar och dalar som linjen vibrerar i. Möjligheten att göra det innebär även att acceptera att världen är ständigt föränderlig.

 

 

image gallery

The ceiling of my room is the stars

 

Two installations, consisting of several large concrete pieces, with bronze details. Placed in the same area, but without being visible to each other, in a grove at Ålidhem. The third supplementing installation is not realized in this hour of writing.

The fact that there is an aspect of usefulness, a "function beyond art" to the work, is apparent. The furniture can be sat upon or used in other ways as physical surfaces, a fire can be made in the stove and there are obvious social qualities. I chose to take the risk that this could be construed as a claim that public art needs to have a "practical use" in order to get financing, the right to exist and, not the least, recognition by the public. Art is always struggling with being attracted to and shielded from other fields.
But the presence of function is not the same as a reduction in artistic value. In these installations it would have been the other way around if the pieces had been reduced to merely stylized furniture shapes. But neither are they actual furniture. The interactivity lies not in having a picnic - but in the possibility of doing so - and in the psychical relation with the work, where the concrete pieces are about 50% bigger compared to our everyday furniture. What that fully means, can only be experienced bodily. Besides, this is the same size relation that children have to grown-ups and (their) furniture during a large part of their upbringing. Still the children, those not yet adults, seem more at home in the installation. They are not spectators - they immediately find themselves in it, they crawl into the stove, they climb onto the table. Like Hans, Gretel and Goldilocks from the fairy tales, they make it their own, in a self-centered and curious way. And they allow themselves to be lured into the woods.


The forest is a public space (in a planned way unplanned) while it simultaneously represents something non-human, uncivilized. A piece of art here will not be an eye-catcher in a square or at a street corner. Not something one passes every day, yet on the other hand impossible to ignore if one comes across it.
The forest breathes peace and beauty, but at the same time it is raw and threatening - it is what we call nature, but it is also the opposite to the warm lamplight of home. Perhaps the link is not the allusion to actual furniture - "For whom is this furniture made?" - but the material; the concrete and metal. They are what we call natural material, but controlled, static - and civilized. Recast nature.
And yet the work, where it stands, merges with the woods. The blue-grey concrete picks up illusive nuances in rocks and tree trunks. The smooth surfaces and shapes play with the light and the cast metal objects collect water and leaves. The frozen moment interacts with time. People are invited in or pushed away by the work of art, moss will grow on it. The installations become inside-out spaces, where what we recognize also is the unknown.
"Timeless" is a commonly occuring word, in my work referring to the absence of distinct style references. But "time" here is the time of man, a very small piece of all time. There is a consolation and a defiance in creation. To realize that the inner spaces are not separated from the outer ones. To know that the seemingly insignificant marks we can leave still form the tops and valleys within which the line vibrates. The possibility of doing this also means accepting that the world is always changing.